Produced by Barry Beckett and Mike Scott -
soulpunkOch det hände sig en dag att Mike Scott seglade med sina Vattenpojkar över haven till nya musikaliska öar. Han övergav den svulstiga Phil Spector-tematik som kännetecknat några av bandets bästa plattor från 80-talet. Istället blickade den i London boende skotten Scott västerut - och hans blick och hans hörsel for över havet och fann...
Irland.
Och fick man tro Mike Scott var denna upptäckt en nästan religiös kärleksupplevelse. Han formulerade den själv i en av de kortaste men mest anslående låtarna på den märkliga, mästerliga, förtrollande plattan "Room to Roam", nämligen låten som getts titeln "Islandman":
"Of my body England is the spine
The backbone and the trunk
My shoulders span the mighty Tyne
London sprawls across my rump
Cornwall my crooked ancient leg
Wales two hands held apart
Scotland is my dreaming head
Ireland is my heart"
"Room to Roam" är för mig 1990 års bästa skiva och den är för mig också Waterboys största stund.
Långt ifrån alla Waterboysdiggare håller med mig, men jag är cementerat fast i min förälskelse i denna musik. Till inte ringa del beror det på en massa starka personliga minnen som knyter an till skivans musik, minnen som enklast kan sammanfattas under samlingsrubriken "Wine, Women and Song".
Men också minnen av en resa till inte Irland men väl de skottska högländerna, Loch Ness, Whiskeydestillerier, Bed and Breakfast, hedlandskap, fjordar och får. Mike Scotts hylling till Irland och irländsk rockmusik fungerade väldigt bra även där.
Men även bortsett från mina egna minnesassociationer är "Room to Roam" en skiva som vidgar vyer och öppnar ögon. Med elegans och oförskämd lätthet skuttar Scott & co mellan genrers utan att det någonsin känns spretigt eller osammanhållet.
Till exempel börjar skivan
vemodigt och stilla med in "In Search of a Rose". Men strax tycks Scott ha funnit sin blomma för "A Man is in Love" är i all sin fullständiga enkelhet en av de vackraste och mest upplyftande sånger om manlig förälskelse som någonsin har skrivits. Jag grinar nästan varje gång jag hör den - den handlar ju om mig.
Och när den övergår i en instrumental irländsk gig eller vad det nu är under de sista minuterna blir jag helt knäckt.
I "The Bigger Picture" verkar Scott ha blivit religiös på allvar men frågan är om det inte likt George Harisson är Krishna eller Rama han träffat på? Låter hur som helst som en låt som Harrison borde haft med på "All Things Must Pass".
Den ultratraditionella irländska folkmusiken i "Natural Bridge Blues" (vadå blues??) är just en bro, ledande över den lilla 26-sekundersbäcken "Something that is Gone" via "The Star and the Sea" och fram till den episka "A Life on Sundays".
Därpå så den ovan
citerade hymnen "Islandman" och sedan ännu en av 1990 års musikaliska höjdare nämligen "Raggle Taggle Gypsy", Scotts dramatiska tolking av en gammal traditionell irländsk folkdänga.
Sista tredjedelen av plattan går vidare i samma stil, ömsom traditionella irländska folklåtar som trätts i varlig rockskrud, ömsom Scotts egna kompositioner. Orkar inte namedroppa varenda låt, men bättre än så här bidde det inte 1990.
-
Anders P