Signerad av samtliga medlemmar -
FiXXXeR667
Australia pressing -
nisky
Man måste imponeras av detta bands förmåga att ständigt leverera fenomenalt elegant och skickligt konstruerad musik. Liksom deras kapacitet att hela tiden överraska. Där föregångaren ”Train of Thought” innebar brutal metalattack är ”Octavarium” en färd genom betydligt mjukare och mer melodiska nejder. Visst får vi tunga eruptioner av mangel och vildsinta Petrucci-rusningar över plågade gitarrhalsar, men det är inte det som är plattans fokus. De centrala är istället briljanta refränger, sinnrika progressiva konstruktioner och en genomgående atmosfär av böljande och pampig skönhet.
En annan grej som blir nästan skrattretande uppenbar när man hör låtar som ”Panic Attack”, ”Never Enough” och den betagande vackra ”Sacrified Sons” är att Petrucci, LaBrie, Portnoy & co hade lyssnat en hel del på Muse när de skrev materialet till den här plattan.
Vid sidan om ”Sacrified Sons”, en låt om Irakkriget, är förstås det episka titelspåret skivans absoluta höjdpunkt. Den inleds som en sentida variation på ”Shine on You Crazy Diamond” innan det majestätiska huvudtemat introduceras. Det som sedan följer är en Tour de Force av vansinnigt hög klass där bandet binder samman klassisk musik, 70-talsprog, tokhårt riffande och konstfull melodisk stillhet utan att någonsin tappa styckets röda tråd.
Episkt var ordet.
-
Anders P
Signerad av samtliga medlemmar -
FiXXXeR667
Australia pressing -
nisky
Man måste imponeras av detta bands förmåga att ständigt leverera fenomenalt elegant och skickligt konstruerad musik. Liksom deras kapacitet att hela tiden överraska. Där föregångaren ”Train of Thought” innebar brutal metalattack är ”Octavarium” en färd genom betydligt mjukare och mer melodiska nejder. Visst får vi tunga eruptioner av mangel och vildsinta Petrucci-rusningar över plågade gitarrhalsar, men det är inte det som är plattans fokus. De centrala är istället briljanta refränger, sinnrika progressiva konstruktioner och en genomgående atmosfär av böljande och pampig skönhet.
En annan grej som blir nästan skrattretande uppenbar när man hör låtar som ”Panic Attack”, ”Never Enough” och den betagande vackra ”Sacrified Sons” är att Petrucci, LaBrie, Portnoy & co hade lyssnat en hel del på Muse när de skrev materialet till den här plattan.
Vid sidan om ”Sacrified Sons”, en låt om Irakkriget, är förstås det episka titelspåret skivans absoluta höjdpunkt. Den inleds som en sentida variation på ”Shine on You Crazy Diamond” innan det majestätiska huvudtemat introduceras. Det som sedan följer är en Tour de Force av vansinnigt hög klass där bandet binder samman klassisk musik, 70-talsprog, tokhårt riffande och konstfull melodisk stillhet utan att någonsin tappa styckets röda tråd.
Episkt var ordet.
-
Anders P
Signerad till mig av hela bandet under deras signering på Sweden Rock Festival 2005. -
TheAbsorbant