The Waterboys -
ConnorPå 1991 års "Room to Roam" sökte sig vattenpojke nummer ett, Mike Scott, till sina folkmusikaliska rötter, utforskade de skotska och irländska traditionerna. Han gjorde det så bra att han knockade i alla fall mig, vilket framgick av jag utsåg den plattan till 1991 års bästa.
Två år senare är det på det stora hela adjöss till Irland och folkmusiken. Istället tar Scott sitt band varsamt tillbaka mot det de sysslade med under 80-talet. Den mer anspråksfulla rockmusik med stora pretentioner och episka förtecken som hade givit dom sådana framgångar tidigare. Men det är på inget sätt någon sell-out eller någon reträtt med svansen mellan benen. För Scott hittar samtidigt ett modernare, tätare sound i sin produktion. Och framförallt förstås - låtarna. Dessa låtar. Dessa juveler av inlevelse, rocksjäl och medryckande glöd. Oavsett om det handlar om bagatellartad folkcountry i "Corn Cicles", en betraktelse över det där fenomenet med konstiga jättemönster i kornåkrar, om hyllningen till en idol i "The Return of Jimi Hendrix" eller romantisk epik i brett upplagda kompositioner som "Glastonbury Song", så blir jag fångad av Mike Scotts inspirerande, sprittande inlevelse.
Scotts texter på plattan är rätt intressanta. De tycks ofta referera till gamla grekiska gudasagor och romerska skalders poesi. Han sjunger om Pan, om att sväva i kärleksrus (i "Preparing to Fly", en av plattans mest fascinerande låtar, kryddade med Beatlesharmonier och med ett avslutande, lååångt gitarrsolo som är något det mest knäckande sköna jag hört Scott leverera), om hedniska riter, om naturens skönhet som religion och han tonsätter den brittiske 18-talsskalden Yeats.
Men allra mest lirar han bara rockmusik. Hela tiden. Och det är så bra.
-
Anders P