Någon har räknat ut att Roine Stolt och hans blomsterkungar under sju års tid, från 1995 till 2002, producerad över 12 timmars studiomusik. Det motsvarar med sjuttiotals mått mätt ungefär 16 LP-skivor. Man får säga att det rent kvantitativt är en rätt imponerande output.
Onekligen leder dock en sådan hiskelig produktionstakt till att en del material man släpper av många kommer att uppfattas som en aning ojämnt - och just den typen av kvalitativa ifrågasättanden har ju genom åren mött Stolt & co. Med viss rätt, anser jag. På flera av de plattor som föregick 2002 års skivsläpp fanns alldeles för mycket musik som i mina öron borde ha gallrats bort innan den gavs ut.
På den mastodontiska dubbel-cd:n ”Unfold the Future” – bandets TREDJE dubbel-cd på bara några få år - är dussinlåtarna dock glädjande nog färre än man hade kunnat befara. Ett par, tre kompositioner, med den ganska eländiga ”Rollin’ the Dice” i spetsen, borde aldrig ha tagits med på plattan. Men resten… Ja, resten är riktigt, riktigt bra och ”Unfold the Future” blir därför något av plattan där bandet återkom i finfin symfonisk form efter snedseglingen med föregångaren ”The Rainmaker”.
”Unfold the Future” inramas av två progressiva smällkarameller som tillhör bandets allra bästa kompositioner; den inledande halvtimmeskolossen ”The Thruth Will Set You Free” och den avslutande 25-minutersrökaren ”The Devils Playground”. Detta är Flower Kings när dom är som allra mest engagerade och njutningsfulla. De två verken dräller av allt sånt som får undernärda progälskare att krypa fram ur sina dammiga hålor och bli alldeles till sig i trasorna: storartade intron, varierande melodiska teman, högklassigt konstruerade instrumentala bryggor och passager, mästerliga refränger, ständiga crescendon men lika ofta stillsamma ytor, triljoner taktbyten, geniala arrangemang och hela tiden ett rasande skickligt musicerande (nye trummisen, ungraren Zoltan Csörsz, sätter sig t ex i respekt direkt med sitt briljanta spel).
Mellan dessa två ryms ytterligare 14 kompositioner, flertalet av dom mycket bra. Särskilt gillar jag den Genesisinfluerade ”Black and White, med knäckande grymt basspel av Jonas Reingold; den variationsrika och lekfulla ”Silent Inferno”som till sin stil låter som något som hade suttit som en smäck på 1996 års platta ”Retropolis”; den avantgardistiska och lätt Zappainfluerade jazzinstrumentalaren ”Christianopel”, där det ledande temat till ”The Devils Playground skickligt smygs in i all försiktighet och där Stolts gitarrspel är fenomenalt; den riffigt hårda ”Genie in a Bottle”; den jazziga balladen ”Grand Old World” och de mystiska och jazzrockiga improvisationsövningarna ”Soul Vortex” och ”The Devils Danceschool”, två syskonlåtar till ”Christianopel”, där återigen temat till ”The Devils Playground subtilt vävs in i låtarnas jazziga topografier.
Slutligen måste man också notera att Flower Kings i den lilla ”Solitary Shell” – plattans kortaste spår - skapar en av sina finaste ballader, med strålande sång av Stolt.
För min del är ”Unfold the Future” den senaste platta från Flower King som är riktigt bra. Det är bara att hoppas att de framöver lyckas hitta tillbaka till så här fin form igen. -
Anders Pbonuslåt -
David of the deadRoine Stolt -
RamilaK