Original Album Series. -
Zuma1979 års bästa skiva kvalar även in som en av de bästa brittiska rockskivor som någonsin gjorts. Med hjälp av Nick Lowe och de övriga gruppmedlemmarna och polarna i Rockpile sätter en hungrig David Edmunds sina glupska rockbetar i ett gäng rykande heta och köttiga musikaliska biffar. Det här är högenergisk pubrock i sin absoluta fulländning. Och när den elegant och lekfullt kryddas med countryrock, rock-a-billy, skir pop och fläskig bluesrock blir resultat en totalsvängande fullträff. Att det med lätthet är Dave Edmunds bästa platta kan det förstås inte råda minsta tvivel om.
Och som jag sagt så många gånger tidigare är det återigen LÅTARNA som är hemligheten. De herrans så starka låtarna. Från det att det galopperande popmästerverket "Girls Talk", specialskriven för Edmunds av Elvis Costello, kickstartar igång plattan tills det sista råa och distade munspelsackordet klingar ut i avslutande fetröjet "Bad is Bad" är denna skiva helt storartad. Mellan dessa två storheter radas ett antal fulländade klassiker upp: Den blixtrande Graham Parker-komponerade rökaren "Crawling from the Wreckage", den konstiga och helsköna "The Creature from the Black Lagoon", magiska adrenalinbomben "Sweet Little Lisa" med legendariskt gästsolo av gitarrfantomen Albert Lee (som Edmunds vid denna tid totalt avgudade, vilket inte minst framgår av den klassiska tv-dokumentär som gjordes om denna skivas tillkomst, och som också visar hur Nick Lowe's platta "Labour of Lust" samtidigt lirades in i studion av samma musiker - och hur stor rivaliteten var mellan Edmunds och Lowe parallellt som de också var vänner).
Och vidare bland låtskatterna: Den tunga och elakt sköna "Dynamite", den fina countryinfluerade "Queen of Hearts", groovetunga "Home in my hand", 60-talspopiga balladen "Take Me for a Little While", som har lite Phil Spector-vibbar över sig. Därtill två finfina rockabillygrejer med blinkningar till Hank Williams; "Goodbuy mr Good Guy" och "We Were Both Wrong".
Ett litet mysterium kring avslutande "Bad is Bad" har jag aldrig helt lyckats reda ut. Nämligen huruvida låtens kompositör Huey Lewis, den kände amerikanske rockern, är identisk med den person som trakterar det karaktäristiska, hårt distade munspel som förgyller låten. En herre som i skivans konvolut presenteras som Hughey Lewis. Möjligen är det två olika personer med snarlikt namn, men å andra sidan har jag gått bet på att hitta någon annan information om en munspelare vid namn Hughey Lewis. Om det finns någon som kan sprida ljus över detta vore det väldigt roligt.
-
Anders P